Har ni någonsin varit med om den här lyckan när man blir förälskad?

När man träffar någon bara så där, och inser hur fruktansvärt fantastisk den här personen nu är när man ses första, andra, tredje gången? Ser bra ut, är trevlig oc hfår dig att skratta. Är detta verkligen sant, eller är det bara saker som man tror känner just för att man vill att detta ska vara perfekt? Eller är det så att det faktiskt är fantastiskt, underbart för stunden?

Kan det vara en själv som förstör det med tiden just för att man överanyalyserar allt som sker? Man så gärna att det ska fortsätta som det börjat, men varför ska det vara så svårt att släppa på kontrollen och bara låta allting vara, låta allt falla på plats allt efter som? Vissa saker tar kanske helt enkelt bara tid, varför försöka överarbeta allt som sker jus för att allt ska vara det ultimata perfektionen? Det kan ju faktiskt vara perfektion föör just mig, bara att jag vill ha de absolut bästa, det bästa som man bara kan få, och visst är väl det normalt att man vill ha de bästa, och jag säger inte att man ska fortsätta med någon som faktiskt får en att må dåligt, men vanligt är att man vill ha de perfekta förhöllandet som visas på film. Det jag vill säga är att det faktiskt redan var perfekt innan man själv försökte "förbättra" det som man redan hade. Det som redan var perfekt?

Är det därför man lätt får övertro på dem första bilderna som framstår vid dem första gångerna man ses? Även att det är naturligt att det finns ups and downs?

Det finns många svar som är svåra att få ett svar på men, kanske är den lättaste lösningen att man bara ska lära sig att låta allt vara, låtea det komma fram i sin egna takt, låta ödet gå sin egna väg och se vad som händer i slutändan?

Vem vet tänk om det skulle bli så att det blir ett väldigt lyckligt slut. Kanske inte ska kalla det för den lättaste lösningen då det inte är lätt att bara låta allting vara, då man vill så mycket. Men kanske är även det ytterligare en sak som tar sin tid att falla på plats?

Hur ska man kunna veta vad man egentlligen vill?

Speciellt när man velar mellan två olika beslut, det ena som förmodligen kommer att påverka ens liv mer än det andra?

att väga två val är inte det lättaste, det är inget som säger att om jag väljer det ena så kommer mitt liv formas så här eller tvärtom. Om ett beslut över ett svårt val ska göras är det som att rycka ett plåster från huden, det gör ont för tillfället men smärtan lägger sig efter ett tag, men är det verkligen så lätt? Är det smärtan eller förändringen som man är mest rädd för? Alla vill någon uppnå det där drömlivet som man drömt om sedan barnsben, men frågan är inte om man kommer at nå drömmen, utan hur man ska ta sig dit?

Hur vet man åt vilket håll man ska ta när man står i ett vägskäl? Ska man våga släppa allt man har och testa en väg som man aldrig gått på innan? Samtidigt som man väldigt gärna vill utforska det nya känns det samtidigt som att jag är påväg att skänga mig ut för ett sup. Jag drömmer om att det kommer vara underbart beslut, allt kommer att ordna sig och jag kommer att vara lycklig, men hur ska jag veta att det är så allt kommer att sluta? Jag kan gärna lika bli mer osäker och olycklig än vad jag redan är? Som ett vägskäl mellan himlen och helvetet. Visst kommer en ny förändring att ta tid innan man har vant sig vid det nya outforskade, men har jag kraften och orken att gå igenom det? Men vad vore livet utan några utmaningar?

Med lite mer betänke tid så ska jag allt lyckas klura ut något bra beslut på hur jag ska besluta utifrån mina va.

Med tiden kommer det ett bra beslut som leder till något bra.

Puss